SEKVENSEN

Åke Hodells ljudkonststycke ”Strukturer III”, som uruppfördes 1967, börjar med sex knallar från ett mausergevär och avslutas långt senare med det utdragna, dova mullrandet efter en vätebombsexplosion. Budskapet är nästan övertydligt, men stycket förmår ändå skaka om.
   I sin nya bok om Hodell beskriver Magnus Haglund hur vårt ”normallyssnande” utmanas av ett verk som ”Strukturer III”: ” Med sin konsekventa upprepningsteknik och uttröttningskänsla, med svart på svart i lager på lager så att det till slut blir ett vitt brus, gestaltas kriget som mentalt tillstånd.”
   Haglunds beskrivning är enastående och sammanfattar såväl Åke Hodells etiska och politiska patos som hans ständiga uppror mot formalism och fossiliserat tänkande.

Historien är välkänd men tål att berättas igen: under en övning i juli 1941 störtar Åke Hodell (1919-2000) med sitt stridsflygplan. Mot alla odds överlever han, men får tillbringa ett och ett halvt år på sjukhus. Under den tiden börjar han läsa in sig på världslitteraturens klassiker och genom en moster etableras en livsavgörande kontakt med Gunnar Ekelöf. 1953 inleder Hodell sitt säregna författarskap med diktsamlingen ”Flyende pilot”.
   Flygkraschen innebar givetvis en vändpunkt, men Magnus Haglund redogör för att Hodell redan innan var mycket kreativ, bland annat som revymakare. Och den odödliga fotbollsramsan ”Sassa brassa mandelmassa” knåpade han ihop redan som tonåring. Efter olyckan tilltar dock allvaret och mynnar till sist ut i ett nästan maniskt arbetssätt, baserat till stor del på upprepningar och återkomster. Haglund menar att Hodell mytologiserar haveriet, liksom andra viktiga händelser i sitt liv. För en läsare är det till exempel svårt att avgöra vad som är sant och påhittat i den fina lilla boken ”Resan till Rom med Gunnar Ekelöf” som utgavs postumt för några år sedan. Hodell skarvar, förvränger och uppförstorar: liv blir dikt och dikt blir liv.

Enligt Magnus Haglund är denna sammanblandande aspekt helt avgörande och går igen på flera plan i Åke Hodells verk. Skillnaderna mellan liv och dikt, mellan spex och allvar, mellan abstrakt och konkret, mellan teknologiskt språk och poetiskt, mellan ord och bild, mellan text och ljud – skillnaderna upphävs, eller ignoreras.
   Återkommande i Haglunds bok är beskrivningarna av hur noggrant och metodiskt Hodell arbetade. Det som tycks vara resultatet av hugskott och improvisationer är i själva verket  planerat i minsta detalj. Fascinerande och inspirerande är Hodells kamp att ständigt hitta nya former för det han vill uttrycka. Från den modernistiska lyrikdebuten, över den konkretistiska klassikern ”igevär” och den minst sagt störande ”Orderbuch”, till komplexa ljud-text-experiment och självbiografiska romaner.
   För Hodell var det av avgörande betydelse att ständigt bryta sig loss från det invanda och förväntade. Dikten fick inte bli bekväm, den skulle bjuda motstånd, den skulle alltid vara på väg, befinna sig i rörelse. En hållning som inspirerades av ett Majakovskij-citat som Hodell kom att upprepa ett otal gånger: ”En revolutionär konst måste vara ny inte bara till sitt innehåll utan också och framför allt till sin form.”

Det råder inget tvivel om att Magnus Haglund skrivit en av årets mest välkomna böcker. Den kan ses som ett collage av märkliga kopplingar och överraskande samband: berättelserna om släkten Hodells djupa förankring i lustspelens och revyernas värld; Åke Hodells relation till Orfeus-myten och Hamlet-gestalten; de underhållande inblickarna i det svenska 60- och 70-talets litteraturliv; de idémässiga likheterna mellan Hodell och exempelvis musikern John Cage och filosofen Gilles Deleuze, och så vidare. Boken är med andra ord innehållsrik som få och när man lägger den ifrån sig så känns det ändå som om resan bara börjat.
   Åke Hodells ”antihierarkiska arbetssätt” och hans ”värld av buller och divergerande teckenblandningar” inspirerar fortfarande, även internationellt. Haglund berättar, inte utan förtjusning, att när det amerikanska rockbandet Sonic Youth besökte Sverige år 2000 – bara ett par månader efter att Hodell gått bort – så presenterade gitarristen Thurston Moore en av låtarna med orden: ”This is for Åke Hodell.”

Fansen sörjer fortfarande och dagligen kan man läsa nya kommentarer i den gästbok som upprättades på hemsidan. Senast: "Always one of my fave frontmen, most of which aren't with us either. Heres to the big jam! I know you, Joey Ramone, and Stiv have some catching up to do."

Annars är det knäpptyst från Cramps-lägret. Jag hoppas innerligt att Ivy släpper outgivet material, samt att hon själv knockar oss med en soloplatta så småningom. Tänk bara vilken mordisk twang det skulle kunna bli frågan om!

- Jag är trött på att förställa mig.

- Varför förställer du dig?

- För att du kräver det av mig.

- Det har jag aldrig gjort.

- Nej, du har rätt. Jag förställer mig för att du skulle gå under annars. Du skulle utraderas. Jag förställer mig för jag inte vill umgås med en mördare.

- Du är ju sjuk.

- Ja, tack, det är jag.

Charles Liston, who neither knew his age nor felt any ties of blood upon this earth nor saw any future beyond the drink in front of him and the smoky dark spare refuge of his barroom from the bone-cutting, river-heavy dank and freezing chill, knew only that he was nobody and that he had come from nowhere and that he was nowhere. He did not see that one could be nobody with a capital "N". It was the name Odysseus took - OYTIΣ, Nobody - when he killed the great Cyclops.

- Nick Tosches -

Mina dreads luktar nyfångad gädda

hårklumparna är små djur som boxar

mig i ryggen när jag gör min dagliga workout

plus tusen varv runt bunkern

bokhyllorna är förankrade i betongen

så att jag kan göra armhävningar och situps

med hjälp av dem och min laptop

är fastskruvad i skrivbordet så att jag

inte skall frestas att ta med mig arbetet hem

aidshundarna står parkerade

intill den tatuerade urinoaren

vi bär samma vapen och sköldar

mina är fortfarande blodiga

efter att de ingraverades på nytt i går

jag kramar ur mina dreads varje morgon

efter träningspasset tar jag mig ett par klunkar

jag känner respekt när det svider rejält

hela munhålan kläs liksom in av något

som inte borde vara där

jag skruvar av noskonen på pennan

och frigör injektionsnålen

min kropp tål vad som helst

det är som att dricka sig igenom antabuskurerna

i mitt ansikte slår kvisslor och finnar ut som kaktusblommor

jag bakbinder mina egna händer som straff

för att jag skrev den där meningen

d

Min kollega Håkan Lindgren har startat en diskussion om Gud på sin blogg: www.agamemnon.se/loser.html.
Nedan ett av mina inlägg.

"Vi har ju, när allt kommer omkring, alltid klarat oss utan gud."
Problemet är att det du skriver inte är sant. Människan har alltid diktat om, diskuterat, trott på, tvivlat på och tillbett Gud. Vare sig Gud nu finns eller inte finns - vilket jag faktiskt finner helt ointressant; eftersom människan tycks vara så funtad att hon skulle fortsätta dikta om, diskutera, tro på, tvivla på och tillbe Den Där Andre även om hon så fick ett solklart bevis mot Guds existens instansat i hjärnan.

Människan närmar sig och återvänder ständigt till Gud, och det intressanta är väl att se på hur detta närmande och återvändande ser ut. Samt, givetvis, hur Gud brukas och missbrukas. För det är knappast radikalt eller smart eller relevant att gå ut mot gudsbrukare och gudsmissbrukare och proklamera "Gud finns inte" - det funkar ändå inte (om man nu har intentionen att påvisa det skadliga och idiotiska i att tro på Gud). Man måste nog rikta in sig på det rent mänskliga, även om jag just nu inte har någon verklig idé om hur denna sorts kritik skulle se ut. Men gudsförnekaren kommer alltid att vara chanslös beträffande teologiska spörsmål gentemot den troende, det säger ju sig självt.

Jag tror det är så här enkelt: idén om Gud funkar och vi får godta detta. Personligen är jag inte så intresserad av olika konfessionsdiskussioner (inte ens den mellan icke-troende och troende; jag bara gäspar). Jag är mer intresserad av hur idén om Gud formuleras, hur den kommer till uttryck inom dikten, filosofin, konsten och teologin. Det finns naturligtvis en hel del floskelskit och flugskit och politikskit och våldskit (som det gör inom alla områden) som man försöker rättfärdiga med och förklara utifrån Gud, men liknande bör bemötas med ordentligt kunnande och verkliga resonemang och inte fastna i "Gud finns" och "Nä, det gör Han inte"-diskussioner. Svårt? Ja, för fasen.

Någon annanstans har du, Håkan, skrivit om Gud, som att Han är en lerklump täckt av människans fingeravtryck (har jag fel, så kom igen!). Det är en bra bild. Faktum är att Nikos Kazantzakis, till exempel, använder just den bilden, men även Gud som en trästock som människan hugger ut sin avbild i, osv. För mystikerna är Guds eventuella frånvaro eller icke-existens inget problem, snarare tvärtom. Vilket indikerar att det inte handlar om tro utan egentligen något annat. En bild, en konstform, en känsla, ett rum, eller något. Ett slags mejslande och målande som kanske inte går att skilja från dikten eller konsten - som är en del av diktandet och skapandet.

Jag är inte troende, men skulle inte vilja vara utan de (läs)upplevelser på det teologiska området som exempelvis Lévinas, Tafdrup, Spinoza, Altizer, Garth Ennis och Marilyn Manson givit mig. Det handlar om litterära och filosofiska verk som fortfarande ger mig kickar! Ibland är det enastående och subtilt, ibland bara kul. Gud modelleras och knådas, besjungs och stryks ut, hånas och torteras, tillbes och förintas - Gud är inte färdig än.

Föreställ dig detta:
Dina barn har tagits ifrån dig. Du vet det inte, men just nu befinner de sig på ett lastbilsflak. De fryser och de är mycket rädda, vilket de har all anledning att vara. De försöker tänka på annat, försöker hoppas. Men innerst inne vet de att de aldrig kommer att få se dig igen.

*
Ann Jäderlunds senaste diktsamling, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, är en nedstigning i helvetet här och nu. Skildringarna av människolik och avhuggna människolemmar avlöser varandra. Ljudlösa skrik från de tilltäppta munnarna i massgravar blandas med de sörjandes utav gråt kvävda röster. Trasiga bilder från Rwanda och Darfur varvas med fragmentariska avrättningsscener genom århundradena. Då och nu, dödandet är det som förenar. Då och nu, hopplösheten är det som binder oss samman.

I munnarna hade de trängt in svarta rörposter. Och sedan också trängt
ut dem igen. Genom de andra kroppsöppningarna. Så att de bildade
ett system. Av komprimerade utsugna klumpar.

*
Liknande stycken är nästan outhärdliga, samtidigt som man känner igen innehållet alltför väl från ögonvittnesskildringar och nyhetsrapporteringar. I samlingen finns också märkligt intima, djupt inkännande ögonblick, som är de kanske mest skrämmande i samlingen: "Vi ville finnas. Sedan sa vi inte mer. Vi rörde vid varandras fötter. De var uppblåsta stela. Som om de nästan skulle sprängas av sitt innehåll sitt blod." Jäderlund tar sats i den egna dödens oundviklighet och tränger vidare in i otäcka fantasier om andra människors dödsögonblick. Hon åkallar döden, besvärjer den, förbannar den och smetar ner boksidorna med bilder av dess vidrigaste uttryck. Och ibland är hon förtvivlat saklig, på ett sätt som jag betraktar som väldigt ojäderlundskt:

Jag är döende. Djupt utanför. Ute ur mig själv.
Jag var döende igår och sedan jag föddes.
Jag föddes inte ur mig själv. Jag förstörs.
Min kropp sönderdelar allt jag äger. Jag kan
inte vara därinne.

*
Men i Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar finns även något annat, något som inte är lika omedelbart eller känslostarkt. Många dikter innehåller komplexa vändningar som utmanar läsarens mer kryptiska förmågor. Bilder som "F l y t a n d e / s ö m n / 
i  e n  h a n d s k e" och "L i v  /  s å  g r å t t  s o m / d a m a s k e r  u t k l i p p t a  u r  / h u n d a r"  är mörkt suggestiva och vänder ut och in på associationsförmågan. Och mycket riktigt finns tänkandet som ett tema genom samlingen, som om Jäderlund vill utmana alltför snabba och bekväma slutsatser om världen och oss själva. Om vi kan bryta ner vårt invanda sätt att tänka, om vi ständigt kan revidera och reducera och åter revidera, så finns det kanske en chans för oss? Men frågan är: finns någon klarhet över huvud taget? Och: finns det någon kommande vilopunkt?

Jag tänkte och tänkte. Men jag
förstod inte. Klarhet? Den äter
ur ögonvrån? Går alltid
en annan väg? Vissa mörka gränser.
Till och med här inne
i luften?

*
Det finns en biblisk underton i Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, men jag vill inte överdriva dess betydelse. Kanske har Jäderlund främst tagit del av det frekventa människoslaktandet i de bibliska texterna. Och möjligen har hon hämtat en del av tonläget från Klagovisorna. För även om både Gud och Djävulen skymtar till på ett par sidor i samlingen, så är det definitivt människans omänskliga gärningar som gestaltas i dikterna. Ibland tycks dock Jäderlund närma sig en längtan till någon sorts mystik, men den förblir just, som hon skriver, ett "Nästan ibland"; eller kanske bara ett utrop, en fråga utan svar, knappast en bön:
"V a r f ö r  ä r / v i  i n t e / i P a r a d i s e t ?"
  Nej, de glimtar av försoning som finns i samlingen, är främst i form av några fina naturskildringar. Som om diktaren stannar upp, ser upp från papperet eller boken, ser ut över ängen eller sjön och lyckas för några sekunder glömma att hon egentligen lever i helvetet:

Det är när sommaren just kommit.
I badet i grönskan.
Som är så tät. Plötsligt genom att täcka allt.
Fåglarna hörs så klara. I det som är där bakom.
Deras rena toner rakt in
i varje skrymsle.

*
Du behöver inte föreställa dig.
Samma dag som jag färdigställer den här recensionen, så publiceras i dagstidningarna bilder på döda som grävts fram ur massgravar i Rwanda. Kropparna har balsamerats i kalk och lagts ut för att alla skall se, för att ingen skall glömma.

Statistiken är bibliotekariens snuttefilt.

I sin debutdiktsamling "Tvättat vatten" har Karin Hultenheim bestämt sig för att lita till det avskalade och enkla uttrycket. Boken är helt fri från smarta ordlekar, samplat samtidsbrus, nyskapande metaforer och avancerad intertextualitet. I varje enskild dikt försöker hon i stället finna en stillsam andning som blir ett viktigt inslag i det hon vill förmedla. Och hon kommer ganska långt med det hon föresatt sig. Dikterna hyser rent stilmässigt ett lugn eller en mjuk puls som gör dem behagliga att ta till sig, trots att budskapet är oroväckande:

blommorna
bladen
och träden
dricker

tysta
klara

av tvättat
vatten

Dikterna är inte originella, men det är uppenbart att Hultenheim inte bryr sig om detta. Tvärtom ger hon till och med de olika avdelningarna i samlingen rubriker som gör det hela minst sagt övertydligt: "jorden", "tiden", "ljuset, "frågorna", och så vidare. Liknande grepp antyder att Hultenheim vill nå helt nya läsare, inte bara de som redan är invigda i diktens konventioner och klichéer. Men det försvarar inte att det ibland slår över till det riktigt banala, som till exempel när "gubben / går ur månen" och det går så illa att "han hittar inte hem". Som bäst är Hultenheim i samlingens första dikt. I den lyckas hon okonstlat gestalta vår tids rastlöshet - hur vi på något sätt lyckats göra distraktionen till en livsstil:

skogen stelnar till en skör kuliss

träden får inga nya blad
blommorna kan inte sova

det finns inga andra träd
inga andra blommor

jag griper mobilen
ur fickan

slår numret
om och om igen

I lördags, den 28 mars, var det dags för Textival i Göteborg igen. Tema: ljud. I år hade den här bokmässan för mindre och medelstora förlag expanderat. Förutom bokbord och seminarier i sedvanliga House of Win-Win, kunde man i år också ta del av unika författarmöten på frisörsalongen Kolla Kolla, konst på Bezdomny och seminarier tvärs över gatan på Linnéstadens bibliotek. Efterfesten var på restaurang L'Assassino. Allting mycket ambitiöst och välorganiserat. Undertecknad fanns framför allt vid bokförlaget Trombones bokbord, och vi sålde hyfsat med böcker. I övrigt var det runt 40 utställare.

Direkt på morgonen diskuterades bokförlagens framtid. Medan de större förlagens utgivning alltmer snävas åt, så är de små förlagen fler än någonsin och ger oförskräckt ut debutanter och smala titlar. De små förlagen når dessutom ut med sina böcker enkelt och billigt via internet. Det pågår med andra ord en stor omvandling i boksverige just nu och frågorna och spekulationerna om framtiden är många. Kollegan Håkan Lindgren skriver mer om detta i DN.

I höst avslutar Natur och Kultur sin författarporträttserie med en bok om Åke Hodell. (Tidigare har man bland annat gett ut böcker om Gunnar Ekelöf, Werner Aspenström, Karin Boye och Sonja Åkesson.) Magnus Haglund är författare till boken och han var på plats och berättade om sitt arbete och om sin relation till Åke Hodell. Seminariet var mycket fascinerande. Han lyckades ge en inspirerande bild av det litterära Sverige under sextiotalet. Det var en tid då man provade nya former, bland annat genom att hejdlöst blanda ord, bild och ljud - och på detta område var ju Hodell en förgrundsgestalt. Ett ljudcollage vi fick höra började med ljuden från enstaka gevärsskott, och slutade med det utdragna mullrandet efter en vätebombsexplosion. Han visade också upp Hodells lilla bok I gevär, en liten volym i checkhäftesformat som på ett snillrikt, utdraget sätt bara består av just orden "i" och "gevär". Haglund underströk att Hodells författar- eller konstnärskap bör ses som ett rent nittonhundratalsprojekt - det vill säga en kommentar till och ett problematiserande av vårt kära nittonhundratal. Hodell är internationellt känd. Haglund berättade att när amerikanska Sonic Youth besökte Sverige år 2000, strax efter Hodells bortgång, inleddes en av låtarna med orden: "This is for Åke Hodell."

Lika inspirerande var en text- och ljudhappening som Joakim Pirinen och Mikael Strömberg hade senare på eftermiddagen. Strömberg berättade om sin nya bok, Ljudbiblioteket, som bland annat består av berättelser om ljud, återgivna ljuddrömmar och kommentarer om ljud som har försvunnit eller håller på att försvinna. Sedan släppte Pirinen och Strömberg loss med sin riktigt underhållande och tankeväckande anagram- och oväsenorgie. Det måste upplevas live.

Annat kul var bland annat seminariet "Kulturutredningen för dummies" och den hypade poeten Pär Thörns uppläsning. Ett seminarium ägnades också bokbloggar; på plats var folk från Bokhora och Elin & Siskas veckotips. Serieskaparen Sara Granér - som inte för länge sedan debuterade med albumet Det är bara lite aids - gav enligt Håkan Lindgren bland annat tips om hur man med hjälp av en skruvmejsel finner den där punkten vi alla vill finna, nämligen CP-punkten. DN var dock för känsliga på just den speciella punkten. Punkt slut.

Efterfesten bjöd på ett kärt återseende. I slutet av åttiotalet såg jag synthindustribandet Njurmännen i Falun, och det är en av de bästa konserter jag varit på. Gissa om jag blev överraskad när det visade sig att Njurmännen skulle kompa poeten UKON, det vill säga Ulf Karl Olov Nilsson. Det var helt fantastiskt. Obetalbar var också UKON:s nyodlade och välansade Nietzscheinspirerade mustasch.

Tanken på tröst lobotomerar mig.

Den här hade jag glömt. Texten som min magisteruppsats baserades på. Återger den i totalt oredigerat skick. När jag får tid och lust skall jag gå igenom den. Citat är ibland inbakade i texten (utan citationstecken) och noterna finns inte med. God läsning.

S J Ä L V S Y N av Christer Boberg Man kan säga: litterär-skurup-gestaltnings-arnö-praktiken Eller:oei-göte-fransk-amerikanska-materialitetspoetiken Men: retro-sandell-kristian-william-olsson-romantiken Och: beälläm-prata-gräs-moodysson-slam-estetiken Hävdar: poesimaskiner-street-video-art-sub-tekniken Och: kvinna-jungfru-moderupprors-kropp-botaniken Medan: åsa-lyrikvännen-beckman-bonnierstedts-pelle-andersson-politiken Eller tvärtom Eller inte alls – Anna Hallberg – (Inledning) Poesin glider undan alla försök till kategoriseringar, temperaturtagningar och mätningar över huvud taget. Vilket är som det skall. Ändå gör litteraturvetare, kritiker och även poeter alltjämt försök att fånga diktens ”väsen”, likaså är man flitiga när det gäller att förstå och värdera aktuella strömningar. Att skriva om dikt gör man med andra ord mot bättre vetande. Men att skriva om dikt är också att fortsätta ett samtal som pågått i årtusenden. Trots, eller snarare på grund av, poesins undanglidande karaktär, finns där uppenbarligen något som pockar på uppmärksamhet och som inbjuder till ständigt nya formuleringsförsök. I det följande ämnar jag primärt att ge en bild av hur några idag verksamma poeter i Sverige – födda på 60- eller 70-talet – ser på dikten och diktandet. Jag vill visa att dessa poeters självsyn innebär en komplicerad relation till presumtiva läsare av dikt. Och som vi kommer att se stämmer denna självsyn illa överens med uppfattningar av poesi som varit legio under mycket lång tid – och som för många fortfarande är det. I förlängningen undrar jag hur poeternas självsyn påverkar läsarnas intresse för poesi, och därmed även till exempel förlagens och bibliotekens intresse. Vad jag hoppas kunna visa är en konsekvent och medveten rörelse från etablerade teorier och uppfattningar om läsning och läsare. En essä av kritikern Thomas Götselius har förefallit vara lämplig att öppna med. Hans slutsatser om dagens poesi ger upphov till en rad frågeställningar. För om dikten kännetecknas av att den är främmande inför sig själv – vilket Götselius menar – vad innebär det för diktarens syn på sin verksamhet i relation till läsaren? Vilken roll eller plats har poeten då i samhället? Går det att föreställa sig en icke-kommunikativ, eller till och med destruktiv utgångspunkt för dikt? Förutom Götselius essä, har jag använt mig av material publicerat mellan 1998-2006. Det mesta är dikt- och essäsamlingar, samt tidnings- eller tidskriftsartiklar. Någon enstaka nätpublicerad artikel eller intervju finns också med. Studien avslutas med ett försök till sammanfattning utifrån olika litteratursociologiska begrepp och teorier. Den svenska poesin befinner sig i ett mycket spännande skede, kännetecknat inte minst av pluralism och diversitet. Denna essä skall därmed ses som en ansats, ett försök, eller möjligen en inledning; skriven utan önskan att generalisera eller kategorisera. Det finns många fler röster att lyssna till, än de som kommer till tals nedan. I (Ingenting) ”Är inte den enda sanna poesin i dag den poesi som erkänner att den djupast sett är främmande inför sig själv?” Så avslutar Thomas Götselius sin essä ”Dekreativ dikt” som publicerades 1998. Han talar i den om en transcendental skaparposition som varit grundläggande och bestämmande för den svenska poesin ända fram till 1980-talet. Diktandet har först legitimerats av Gud, sedan subjektet och till sist språket. Från början var det med andra ord inte poeten som var den verkligt skapande, han eller hon gjorde det endast i kraft av Gud. I och med Upplysningen intar emellertid subjektet Guds plats och poeten upphöjs till det skapande geniet: ”Därmed har den kreativa poesin uppstått.” Poesins teoretiska garant är således inte längre teologin, utan filosofin, vilken kan sägas vara förutsättningen för den tredje transcendentala skaparpositionen. Under nittonhundratalet skedde den så kallade lingvistiska vändningen, då tänkandet alltmer fokuserade på språk och text. Bakom dikten finns till slut varken Gud eller subjekt, utan språket uppfattas på ett inte helt lättfattligt vis som självkreerande. Texter genererar andra texter, dikter skapas utifrån andra dikter. Det är fortfarande frågan om kreativ dikt, men diktaren kan i någon mån ses som livegen språket och tidigare diktverk. Lingvistiken åberopas som poesins teoretiska fundament. ”Så annorlunda då idag!” , utropar Götselius, och skriver vidare: ”Där vi förr fann Gud, subjektet eller språket, finner vi idag ingenting.” Exempel ges i Göteselius essä på diktare som hänvisar till själva oförmågan att skriva dikt som en drivande kraft, diktare som hävdar att det inte är möjligt att komma längre, att dikt inte längre låter sig skrivas alls, och diktare som intar en starkt kritisk, rentav destruktivt självreflekterande inställning till diktandet. Modernismen innebar en kreativ explosion som i dag har mattats av. Enligt Götselius står poeterna inför valet att antingen överge poesin, eller att öppna sig för det han vill kalla en dekreativ poesi – en poesi som gör upp med gamla, ogiltiga sanningar. Götselius sammanfattar nuläget i tre punkter: 1. Poesin kan inte längre förnya sig, alltså måste den förändras 2. Poesin kan inte längre betyda något, alltså måste den bli kritisk 3. Poesin kan inte längre skrivas, alltså måste den åter skrivas Det är utifrån dessa tre punkter vi bör läsa nedanstående poeters försök eller misslyckanden med poesin. II (Reträtt) Det finns svenska poeter som, beträffande sitt eget diktande och diktens framtid, ser ut att vara på väg att kapitulera. De röster som faktiskt tystnat förbises här; intressantare är de som beskrivit sina tvivel om huruvida det är möjligt eller ens nödvändigt att fortsätta skriva dikt. Exemplet Stig Larsson i Götselius essä, hävdar dramatiskt: ”Poesin kan inte längre skrivas.” Larsson har följaktligen tagit farväl till dikten. Och han har tydligen inspirerat ett flertal yngre kollegor. Med bara en diktsamling bakom sig tycks poeten och kritikern Malte Persson också vara på väg att lämna poesin. I ett par debattinlägg ställer han frågan hur nödvändig poesin egentligen är, och slår ner på det ”ansträngda tonläge” som kännetecknar poesikritiken. Enligt Persson är poesi i dag är varken viktig eller intressant, och som litterär form kommer dikten aldrig att få tillbaka den kulturella status den en gång haft: ”Poesin som kvalitet kommer att finnas kvar: i prosa, film, musik eller något annat. Men poesin som genre… Tja. Det är svårt att vara optimist. Och kanske inte ens nödvändigt” . (Tilläggas bör, att när detta skrivs nås jag av nyheten att Persson väntas komma ut med en ny diktsamling under våren 2007. Boken kommer att bära den självrannsakande, sakliga eller kanske bara ironiska titeln – Dikter.) Radioprogrammet Biblioteket har också uppmärksammat poeters skeptiska inställning till den egna verksamheten. Exemplen är här Marcus Birro och Daniel Boyacioglu. Medan Birro bittert klagar över att ingen läser hans dikter, försäkrar Boyacioglu att han skall ge upp poesin. Radioprogramledarens kommentar om poeternas inställning förtjänar att citeras: ”Och vad säger det här om lyriken? Jag ser en hopsjunken, mjällig axel framför mig. Hur kritikern böjer sig fram och klappar på den. Nu är båda hopsjunkna. Sänkta. Och det är bara poeten som kan resa sig själv.” Poeten Maria Küchen utbrister i ett debattinlägg: ”Poesi, för mig, är ingen publicistisk angelägenhet längre!” Och mycket riktigt publicerar hon i dag främst deckare och ungdomsromaner. Ett par dikter dök dock upp i Lyrikvännen så sent som hösten 2005. Det anmärkningsvärda med hennes uttalande är att hon hänvisar till ”det eviga ’Djurgården-ellerAIK’-aktiga käbblet som leder till att man får gängstryk av huliganer ur båda lägren om man vägrar välja sida” , som anledningen till sin reträtt. De presumtiva läsarna av hennes dikter nämns över huvud taget inte. För Küchen tycks klimatet bland ”kollegor” vara avgörande, inte att hennes dikter når läsare som inte är författare eller poeter. III (Mellanspel: marginalisering) Küchens reträtt styrker tankegångar som Magnus William-Olsson presenterar i sin bok Det är för att jag lärt mig av Homeros. William-Olsson menar att många poeter i dag föredrar att publicera sig i mindre sammanhang, där läsarna förvisso är färre, men responsen och anslutande diskussioner mer givande. En tendens som är en direkt konsekvens av att allt fler diktare har en bakgrund på skrivarskolor, där det förs ”mycket avancerade poetologiska diskussioner i små interna grupper, som skapar poetiska miljöer vilka är relativt oberoende av större offentligheter som tidskrifter eller kultursidor” . William-Olsson hänvisar till poeten Octavio Paz, som menar att antalet läsare av dikt är ovidkommande – det viktiga är vem som läser dikten. William-Olsson sammanfattar: Lyriken har ingenting att vinna på fler läsare som ägnar den roman-, tidnings- eller reklamläsningens art av uppmärksamhet. Dikten är inte ett medium. I en väsentlig och helt avgörande mening blir den till först då den läses. Diktläsandet är följaktligen en konst att odla och förfina. Den kräver en kultur av utövare som bevarar och utvecklar den. En dåligt läst dikt är lika ointressant som en dåligt skriven. Poeten och kritikern Aase Berg menar också att marginaliseringen av dikten inte är av ondo. Inspirerad av Tor Nörretrander betecknar hon poesin som en ”autistisk motpol” till en verklighet – ett samhälle – som annars kännetecknas av kontroll och kontrollbarhet. Berg försvarar poeternas reträtt, den bör tolkas som ”ett symptom på missnöje med den verklighet vi lever i” . Poesins marginalisering bör därmed ses som ett sundhetstecken. Det asociala och, med Bergs ord, ”värdelösa” kan i diktens form frodas utan att det marknadsekonomiskt inriktade samhället lägger sig i. IV (Misstänksamhet) 2003 gav Lars Mikael Raattamaa ut Politiskt våld, en bok som innehöll både prosa och poesi. Bland annat finns ett par intressanta texter där han beskriver sin väg in i dikten och sin syn på den. Slående, speciellt om man har Götselius text i åtanke, är den kritik han riktar mot ”språket”. För Raattamaa är ”språk” likamed något redan färdigt och därmed exkluderande. Tomas Tranströmers poesi framhålls som exempel. Vad han vill lyfta fram är i stället det ännu ej fixerade, det som fortfarande pågår, det som man ännu har möjlighet att delta i: ”Språket intresserar mig inte, däremot vägen mot språket. Språkblivandet, ännu inte språk. Politikblivandet. Politikens möjlighet och omöjlighet. De stora drömmarna. Utopierna. De har inget språk ännu.” Raattamaa är således ute efter en dikt som fördelar och sprider ut, snarare än att den slår fast och bygger upp. En dikt som undergräver överenskomna och normerande strukturer: språkliga, litterära, kommunikativa över huvud taget. Alla enskilda ord väger lika mycket, inget är neutralt. Diktaren staplar ord och uttryck på varandra, utan att kräva någon speciell tolkning eller någon särskild reaktion av läsaren. Här finns ingen osäkerhet eller något tvivel beträffande den egna verksamheten, men Raattamaas diktning vilar på en stark misstänksamhet mot poesin i övrigt. Medan Stig Larsson, Malte Persson, Maria Küchen och andra tar farväl av dikten, är Raattamaa noga med att återkommande poängtera sitt avståndstagande och sin misstänksamhet. Inga dikter skall sättas på piedestal, inga dikter bör ses som bättre eller mer genialiska än andra. Det här är konsekvensen av Raattamaas politiska hållning, hans politiska syfte med diktandet. Med poesikritikern Åsa Beckmans ord: ”Han är besatt av att osäkra hierarkier och göra språket fritt och demokratiskt.” Hos Raattamaa finns en stark tro på poesin och en uppriktig önskan att den skall förändra rådande samhälls- och tankestrukturer. Samtidigt är han skarp och tydlig i avståndstagandet från vad man skulle kunna kalla ”traditionell diktning”. Därmed är han också kritisk till det sätt på vilket många läsare närmar sig dikt. Här finns med andra ord en paradox: Raattamaa vill ersätta en (o)ordning med en annan (o)ordning. Han kräver att alla former av tolkningsföreträden skall raseras, men i själva verket kommer han med mycket bestämda tankar om hur och varför man skall läsa dikt. Han sätter uppenbarligen själv vissa texter och läsarter framför andra. Det som vid första anblicken ter sig som en öppning, ett välkomnande istället för ett farväl, kan lika gärna uppfattas som en nysnickrad dörr som stänger ute många läsare. V (Mellanspel: folkbildning) Frågan är dock om inte Raattamaa och andra ser sin diktargärning som ett slags folkbildning. I en polemiserande ledare försvarar lyriktidskriften OEI:s redaktörer det slags poesi som skrivs av bland annat Raattamaa. De skriver: Om litteraturen och litteraturkritiken ännu har en ’uppgift’, är det att på olika sätt formulera ett motstånd mot de påtryckningar som görs på den från alla håll, att försöka stå emot de ständiga kraven på normalisering, homogenisering, överslätande av ’avvikelser’ och ’störningar’. bara en litteratur och kritik som förmår uppfinna nya sätt att insistera på skarvarna, aporierna, motsägelserna och frågetecknen – ett språk som tar sig friheten att vara någonting annat än transparent, konsumerbart och omedelbart tillgängligt – kan vara kommande, kan skapa öppningar bortom det redan existerande och kända. Verklig dikt skall med andra ord vara ett alternativ till det redan etablerade och kanoniserade. Diktaren skall medvetet göra det svårare för läsaren, så att han eller hon inte låter sig förföras av litterära knep och konventioner. Raattamaas dikt kan sägas desarmera det traditionella förhållandet mellan diktare och läsare. Traditionella litterära troper, samt ideologisk och självbiografisk diktning förkastas. Poesi av traditionell, romantisk art ses som ett exempel på envägskommunikation; där diktaren äger tolkningsföreträde, det vill säga: som har makten. Det är inte längre frågan om en kommunikation som går från ena hållet till det andra. Diktaren kommunicerar inte längre, språket skrivs sönder, maktbalansen förskjuts. Läsaren involveras härmed på riktigt, själva läsakten blir en händelse eller handling. Målet är, med Raattamaas ord: ”Ordkommunism. Bokstavskommunism.” Tanken att Raattamaas dikt skulle utgöra ett exempel på ett slags folkbildning kan även förankras i tankegångar hos den tidigare Lyrikvännen-redaktören Daniel Sjölin, som menar att svårtillgänglig eller störande dikt konfronterar oss med vår inneboende främlingsfientlighet. Sjölin använder dessutom explicit ordet ”folkbildning”. VI (Reduktion = Friktion) I sin debutbok Friktion gör Anna Hallberg en kraftansträngning för att rena det poetiska uttrycket. Rent programmatiskt har hon valt bort ord och ordvändningar som blivit mer eller mindre standard bland kvinnliga poeter från åttiotalet och framåt. Borta är hänvisningar till den egna kroppen och könet, borta är också subjektet och alla former av självbiografiska inslag. Borta är inte minst ideologiska markeringar, som vi ju fann explicit uttalade hos Raattamaa. Istället får vi en avskalad och kylig poesi som medvetet och konsekvent understryker tinglighet och könsneutralitet. Frekventa är ord som man direkt förknippar med miljöer fulla av verktyg och maskiner. Redan diktsamlingens omslag – som visar en stålkonstruktion – ger med en vink om hur man skall läsa boken. Att samlingen dessutom avslutas med en siffra, ”1.0”, är givetvis även det en tydlig markering. Viljan att göra rent, att reducera och börja om är naturligtvis inte ny. Det vore med andra ord fel att betrakta Hallbergs nyorienteringsförsök som uteslutande läsarfrånvänd. Vad som är intressant, och som är specifikt för vår tid och för många nya poeter, är det hyperkänsliga undvikandet av självbiografiska, aforistiska, anekdotiska och metaforiska stilgrepp. Istället får vi en fragmentartad och konkretistiskt orienterad poesi. Det finns inget under ytan, orden betraktas som vilket material som helst – man varken skall eller bör söka efter något annat i dem. Hallberg själv har sett det som att hon i Friktion skrev ”utifrån-och-in” i stället för ”inifrån-och-ut”, och att världen därmed blev större. Hon har tagit avstånd från dikt som tror sig vara ”autentisk”, ”originell”, ”självutlämnande” och ”brinnande”. Det vill säga: hon tar avstånd från en romantisk syn på dikten och diktarrollen. Hallberg kommer med en krassare dikt och en syn på sig själv som poet som är långt ifrån geniet, melankolikern och outsidern. Diktjaget är i Friktion fullständigt utplånat, vilket omöjliggör biografisk läsning. Samtidigt som en narrativ läsart minst sagt försvåras då dikterna i princip bara är mer eller mindre slumpmässigt valda ord staplade på varandra. En teknik Hallberg utvecklat i senare texter. VII (Virologi) Johan Jönson hör till en av våra mest produktiva poeter. Under 2001 gav han ut två diktsamlingar, och under 2002 hela tre stycken. Men så karaktäriserar han också sin diktargärning som resultatet av rent maskinellt arbete. Det finns ingen början, det finns inget slut – det finns bara ett enda, oavslutat pågående: [P]oesin jag tänker på är en form av icke-fiktion, den kulminerar därför inte och slutar inte, som 1800-talsromanen, den anländer inte och vill inte övertyga, som 1900-talskommunikationen. Kanske kan den liknas vid en åtskild uttrycksmaskin. Återkommande hos Jönson är ordet ”fett”, och det är som sådant han vill att dikten skall tränga in i läsaren. Eller som ett virus. Utgångsläget är med andra ord direkt fientligt och destruktivt. I böckerna Virus och Monomtrl handlar det om textremsor och textmassor som är fulla av smitta, våld, förnedring, exkrementer, lidande och död. Det står helt klart att Jönson menar sig spegla en rådande verklighet, men där finns ingen vilja att analysera eller problematisera. Som tur är avslutas Virus med ett informativt efterord – skrivet av OEI-redaktörerna Jesper Olsson och Jonas (J) Magnusson – där man får en viss inblick i Jönsons tänkande. Liksom hos Raattamaa och Hallberg finns en önskan om att bryta med traditionella litterära värden och värderingar. Och som citatet ovan antyder ifrågasätter även Jönson gängse kommunikationsmodeller. Han vågar smitta ner sin poesi med alla sorters språk och uttryck, han släpper in samtidens massiva brus. Och i grund och botten är det frågan om en sorts folkbildande gerillakrigföring: Den flyktiga informationen och dess blixtsnabba distribution blir här en virulent och differentierad poetisk-politisk form – lika oroväckande och giftig som motgiftig, smittande och medvetandegörande. Läsaren kan och skall manipuleras, Jönson sitter tydligen inne med någon sorts sanning, något slags ideal. Vi bör alltså läsa hans poesi som gammaldags civilisationskritik, även om det kan vara svårt att se vart de konstruktiva förslagen och analyserna står att finna. Störningen och kaoset i hans dikt anses uppenbarligen tillräckligt för att läsaren skall bli upplyst – bli en annan. (Slutkommentar) Det står efter ovanstående genomgång klart att flera unga svenska poeter i dag vill förändra inte bara dikten – utan själva sättet att läsa dikt på och samtidigt förändra läsarna som människor. Det finns ett mer eller mindre uttalat politiskt utgångsläge för samtliga poeter vi tagit del av. Poesi är för dem inte frågan om vackra formuleringar, uttrycksfulla metaforer eller tankeväckande aforismer. Det är en verksamhet sprungen ur främlingskap inför den romantiska och modernistiska synen på dikt och en stark vilja att rasera invanda föreställningar om vad dikt kan eller bör vara. På ett många gånger paradoxalt vis önskar man med hjälp av dikten verka för en demokratisering av språket, och för nya sätt att läsa dikt på. Men samtidigt som man uppenbarligen avsäger sig maktanspråk eller tolkningsföreträden, är det exakt det som man i slutänden uttrycker: mycket bestämda åsikter om vad dikt är och hur den bör eller inte bör läsas. När jag började med den här studien trodde jag att jag skulle kunna använda till exempel Theodor Adornos essä ”Om lyrik och samhälle”, för att ha en text att bryta de nya poeternas idéer mot. Adorno skriver bland annat om att ”dikten drömmer om en värld som är annorlunda” , samt att: ”Konstverkens storhet består däremot enbart i att de formulerar det som ideologin döljer. När verken lyckas överskrider de, oavsett om de vill eller inte, det falska medvetandet.” Jag föreställde mig de nya poeternas åsikter som oförenliga med liknande uttalanden. Nu är jag inte längre säker på de nya poeternas tankegångar egentligen skiljer sig så mycket från Adornos. Poeterna ovan är mycket känsliga för vissa ord och begrepp, vilket inte minst visar sig i deras dikter. Men de underliggande tankarna är desamma: att genomskåda ideologierna, att förändra människors föreställningar och att ge en vision om ett annat sätt att leva. Men de nya poeterna skulle givetvis aldrig använda uttryck som ”vision”, ”dikten drömmer” eller ”konstverkens storhet”. Inte heller skulle de med Karin Boye tala om dikten som att den innebär ”en stöt i ena eller andra riktningen” , fast det i själva verket är vad de vill med sina dikter. De tycks ha fastnat i en sorts hyper(själv)medvetenhet och en tro på indirekthet som man kan fråga sig om det är fruktbart. Boye hymlar inte med att hennes dikt kan vara en maktfaktor, de nya poeterna vågar inte föreställa sig det. En annan text jag hade tänkt använda var Paul Tenngarts intressanta essä ”Ungdoms-kravaller och romantisk poesi”. Tenngart påvisar i sin text ett klart samband mellan ungdomskravaller i Stockholm 1951 och samtida strömningar inom svensk poesi. Femtiotalspoesin var drogromantisk och förkastade etablerade normer. Svensk lag utmanades och allmänt störande beteende uppmuntrades av femtiotalsdiktarna. De poeter jag tagit upp ovan är snarare akademiskt lagda, deras referensvärldar tyder på det. Subjektskritiken och ”ordkommunismen” känns inte sällan som teoretiska ställningstaganden. Frågan är hur poeterna lever upp till dem i det dagliga livet. Varken Lars Mikael Raattamaas eller Johan Jönsons folkbildande dikter ser ut att leda till några kravaller. Eller bör de tvärtom ses som detaljer i ett större sammanhang? Kanske deras diktande innebär medvetandegörande och förändringar som inte är lika påtagliga som stockholmskravallerna 1951? Vilka är de i så fall? På vilka plan i samhället verkar deras dikter? Helt säkert är dock att de aktuella poeternas syn på läsning och läsare stämmer illa överens med flera teorier på litteratursociologins område. Redan en retorisk fråga som Johan Svedjedal slänger ur sig – ”Hur bär sig författarna åt för att fängsla och övertyga?” – skulle mötas med motstånd och protester. Likaså Lars Furulands tal om ”starka emotionella reaktioner vid läsning av dikter eller romaner” , eller W. Isers tal om att ”författarna försöker styra processen” . De nya poeterna är inte ute efter att övertyga eller trollbinda, de säger sig snarare vara ute efter att väcka läsaren ur liknande tillstånd. Wendy Griswold presenterar en inflytelserik teoretisk modell som går ut på att det finns en punkt mellan text och läsare där avkodningen sker, det vill säga där meddelandet eller kommunikationen ”äger rum”. Det som styr avkodningen är ett antal konventioner. Poeterna ovan skulle värja sig mot en liknande syn; de skulle tvärtom hävda att deras dikter undergräver både själva avkodningen och de bakomliggande konventionerna. Mer osäkert är hur poeterna skulle förhålla sig till det som Griswold kallar ”receptionsestetiken”, enligt vilken läsaren inte ses som passiva mottagare, utan kreativa medaktörer. Forskare har kunnat se, att läsare äger en betydande förmåga att skapa betydelse och mening i det de läser. Förmodligen skulle poeterna ovan hävda att deras texter motarbetar varje försök till fixerad mening. Möjligen skulle man kunna läsa poeterna ovan utifrån Robert Escarpits teori om skapande förräderi, vilken går ut på att diktaren över tid inte har någon kontroll över sitt verk. Det enda diktaren kan vara säker på, är att den ursprungliga intentionen med verket inte kommer att infrias. Det handlar om en förvandlingsprocess av diktverket som är nyckfull, men som enligt Escarpit ger det ett förlängt liv. Enligt Escarpit kanske de nya poeterna inte behöver oroa sig för författarens eventuella maktutövning eller litteraturens förföriska kraft: ”Poeten förlorar ju all makt över sin produkt så snart som den blivit publicerad och utsatt för det litterära livets strömmar och motströmmar.” Litteraturförteckning: Adorno, Theodor:”Om lyrik och samhälle”, Modern litteraturteori. från rysk formalism till dekonstruktion, Studentlitteratur, Lund 1993. Beckman, Åsa: ”Bra dakt pa svenska”, Dagens Nyheter 29/9 2006. Berg, Aase: ”Poetisk tid – ett oceaniskt tillstånd”, Göteborgs-Posten 8/8 2000. Boye, Karin: ”Tendens och verkan”, Dikten, diktaren och samhället. bonniers, Stockholm Furuland, Lars och Johan Svedjedal (red.): Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle, Studentlitteratur, Lund 1997 Götselis, Thomas: ”Dekreativ dikt”, Lyrikvännen 1-2 1998. Hallberg, Anna: ”Danska hjärtan och svenska dykarklockor”, Ariel, nr 1 2003. Hallberg, Anna, Intervju, www.tidskrift.nu 24/2 2005 Jönson, Johan: ”Poesi och politik”, www.nypoesi (8/2 2006) Jönson, Johan: Virus, OEI editör, Munkedal 2004. Kũchen, Maria: ”Less på det eviga käbblet”, Lyrikvännen nr2 2004. OEI, redaktionell text, nr 7-8, http://www.oei.nu/s1.html Persson, Malte: ”PS till Lyrikvarning”, Expressen 23/2 2005 Raattamaa, Lars Mikael: Politiskt våld, OEI editör, 2003. Sjöberg, Birthe (red.): Litteraturens makt, Absalon, Lund 2000. Sjölin, Daniel: ”Elitism eller folkbildning”, Borås Tidning, 11/1 2005, s 13 William-Olsson, Magnus: Det är för att jag lärt mig av Homeros, Wahlström och Widstrand, Kristianstad 2003. Radioprogram: Radioprogrammet Biblioteket i Sveriges Radio P1, 24 oktober 2006.

Ett splittrat år. Men när jag ser tillbaka blev det en del gjort ändå.

Skrev kapitlen om poesi och serier i BTJ:s tipsarbok UNG! Det blev en, förhoppningvis, inspirerande bok.

Färdigställde och lade fram min magisteruppsats vid BHS: Att läsa är inte någon oskyldig aktivitet - om synen på litterära tekniker, läsare och läsning hos tre samtida svenska poeter. Poeterna är Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa och Johan Jönson. Med hjälp av Jonathan Cullers teori om litterär kompetens försöker jag analysera deras inte helt oproblematiska syn på läsare och läsning. Uppsatsen är det svåraste och mest smärtsamma jag skrivit hittills. Har inte kunnat läsa den igen. Men poeterna är ju mer i ropet än någonsin och Åsa Beckman fick ett helt uppslag om dem i DN för bara några veckor sedan - och snuddar då vid just de saker som jag tar upp i min studie.

Bidrog med dikten "Jag väntar ut dig" i antologin TEXT-I-URVAL som man fick när man betalade inträde på Textival i Göteborg.

Skrev några recensioner för Gotlands Tidningar.

Uppläsningar: på City Light i Uppsala (där jag också ackompanjerade Krister Gustavsson på gitarr då han läste), nämnda Textival i Göteborg, Trombones förlagsfest, Fårösunds bibliotek, Hedbergs café i Visby, samt på Gotlands första bokmässa.

Men framför allt kännetecknas det här skrivåret av ett otal raderade, övergivna och ofärdiga texter. Det borde bli lättare och lättare att skriva, men det är tvärtom. Min nya diktsamling kommer dock ut någon gång under 2009.